Måndag.
IDAG fattade jag.
Det tog en vecka innan jag fattade.
Jag har fan flyttat ifrån mamma. Från min trygghet. Från Kungsängen. Från ALLT som jag har hatat och älskat!
På gott och ont. Jag saknar ALLA därifrån. Fan det har gått en vecka och jag har redan börjat ångra mig. Eller ångra är fel ord. Men jag hittar inget annat.
I lördags när jag kom hem till en tom lght å jag va helt förtvivlad för den förlorade plånboken så låg jag på golvet i vardagsrummet å störtbölade. Jag grät helt okontrolerat. Bara mammas trygga famn hade fått stopp på mina tårar.
Det är nog det värsta jag har varit med om!
Att inse att nu ska jag fan klara mig själv!
Helt sjukt!
Var hemma hos mamma och skulle hämta lite grejer idag.
Så sa jag till mamma att jag inte har ngn ungsform, hon tog fram en då började jag böla.
DÅ fattade jag attd etta är på riktigt. Jag kan inte flytta hem till mamma. Jag vill hem till mamma mer än ngt annat.
Krama henne, höra hennes röst, sitta och snacka skit vid matbordet och bara umgås. Fan vad man inte tar vara på det när man bor hemma.
Usch vilken morsgris jag är. Men Fan vad jag saknar min mamma.
Jag grinade i en timme. folk på tåget satt å stirrade. men jag kunde fna inte brytt mig mindre. Jag ville bara hem. HEM TILL MAMMA!
Jag va fan inte mogen för detta!
jag skulle fan bott kvar tills mamma kastade ut mig.
Ärligt talat så tror inte jag att jag trodde att jag skulle flytta. Jag trodde att det skulle glida ut i sanden som allt annat. men icke. Här sitter jag på mitt golv i vardagsrummet. (har inte orkat flytta hit skrivbordet) Jag grinar och det gör ont i hela kroppen. Jag vill inget annat än att mamma ska krama om mig. Jag är som en liten barnunge. En mammasjuk 5 åring. Men sån är jag.
Dags att göra sig i ordning för att gå å lägga sig. Måste fan. Innan jag blir lessen på riktigt igen.
Älskade mamma!
Krya på dig betty. <3
Det tog en vecka innan jag fattade.
Jag har fan flyttat ifrån mamma. Från min trygghet. Från Kungsängen. Från ALLT som jag har hatat och älskat!
På gott och ont. Jag saknar ALLA därifrån. Fan det har gått en vecka och jag har redan börjat ångra mig. Eller ångra är fel ord. Men jag hittar inget annat.
I lördags när jag kom hem till en tom lght å jag va helt förtvivlad för den förlorade plånboken så låg jag på golvet i vardagsrummet å störtbölade. Jag grät helt okontrolerat. Bara mammas trygga famn hade fått stopp på mina tårar.
Det är nog det värsta jag har varit med om!
Att inse att nu ska jag fan klara mig själv!
Helt sjukt!
Var hemma hos mamma och skulle hämta lite grejer idag.
Så sa jag till mamma att jag inte har ngn ungsform, hon tog fram en då började jag böla.
DÅ fattade jag attd etta är på riktigt. Jag kan inte flytta hem till mamma. Jag vill hem till mamma mer än ngt annat.
Krama henne, höra hennes röst, sitta och snacka skit vid matbordet och bara umgås. Fan vad man inte tar vara på det när man bor hemma.
Usch vilken morsgris jag är. Men Fan vad jag saknar min mamma.
Jag grinade i en timme. folk på tåget satt å stirrade. men jag kunde fna inte brytt mig mindre. Jag ville bara hem. HEM TILL MAMMA!
Jag va fan inte mogen för detta!
jag skulle fan bott kvar tills mamma kastade ut mig.
Ärligt talat så tror inte jag att jag trodde att jag skulle flytta. Jag trodde att det skulle glida ut i sanden som allt annat. men icke. Här sitter jag på mitt golv i vardagsrummet. (har inte orkat flytta hit skrivbordet) Jag grinar och det gör ont i hela kroppen. Jag vill inget annat än att mamma ska krama om mig. Jag är som en liten barnunge. En mammasjuk 5 åring. Men sån är jag.
Dags att göra sig i ordning för att gå å lägga sig. Måste fan. Innan jag blir lessen på riktigt igen.
Älskade mamma!
Krya på dig betty. <3
Kommentarer
Trackback