${Nora}

.. Jag vet vad jag vill. För drygt en timme sen fick jag en saknad känsla och allt blev solklart.
Det klart som fan det är så här..
De som känner mig bra vet att jag alltid har någon ny på G. Eller ngt... Men grejen är ju den att även om allt skulle vara toppen så klantar jag till det TOTALT. Och jag har nu kommit på varför.
Jag är så jävla kär i kärleken, jag älskar den mer än allt annat. Kärleken är min stora kärlek i livet.
Och om jag nu hittar en kille som passar mig så skrämmer jag bort honom. För jag vill inte byta ut min stora kärlek. Inte än. Kanske är det för att jag helt enkelt inte är mogen för ett seriöst förhållande? Egentligen tror jag att jag är det. Jag tror att jag skulle kunna få ngt riktigt bra och fint.
Men varför i helvete skrämmer jag i väg det då?
Jag tror att det dels är för att jag är så jävla rädd för att bli sårad å sen tror jag dels att det är för att jag är rädd för att bli beviken. De förhållanden jag har haft, eller de "nästan" förhållanden jag har haft har tagit slut för att jag har spårat ut.  Det vet jag.
Jag blir LIVRÄDD för att bli lämnad och gör då i princip alla fel man kan göra.
Jag försöker verkligen att hålla mig.
Å sen när jag väl tycker att jag har hållt mig bra å inte klantat till det. Då har jag tydligen gjort det ändå!?
Det är ju helt sjukt. Det går ju fasiken inte ihop..
Jag gör allt för att motverka det men ändå så blire bakslag. Helt sjukt.

Tillbaka till det jag kom på för någon timme sen.. Jag vill bli KÄR. Så där riktigt DUNDER KÄR!
Den känslan saknar jag. Jag vet nog vem jag VILL bli kär i. haha vad töntigt det låter. Men så är det.. Jag vill bli kär i NÅN. Tänker verkligen inte säga vem. trubbel trubbel trubbel skulle det bli då. Men iaf. Han är så bra på alla vis. Och precis en sån person jag skulle kunna gifta mig å skaffa barn med.

Åååh, jag vill också.
Jag vill fan ha det, villa volvo OCH till - och - med vovve. Och massa barn.
JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL!!!!!

FAN VAD JAG VILL DET.

Livet känns ganska bra annars. Trött som fan för jobbet. Men det får jag leva med. Lite lessen för att jag aldrig hinner träffa mina älskade guldklimpar (syskonen). Och jag har inte träffat karro på 2 veckor. =( inte kul ju!

Men även fast att jag mår bra å känner att jag har hittat mig själv i den tillvaro jag har nu så känner jag en otrolig saknad.
En saknad efter kärlek, KÄRLEK.

Jag vill fan bli riktigt kär. Bara för att få det där underbara pirret i magen.
Jag hatar det. Men samtidigt så älskar jag det.


Jag älskar kärleken.









PS.

DENISE!!! THE ARK SUGER INTE ALLS!!!!!! DE ÄR BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST! =)

DS.